Esmeraldas resa

Nu är hon här våran lilla skatt Esmeralda Elisabet Lönnholm Valencia.
Hon föddes tisdagen den 2 november klockan 15.21. Hon vägde 2330g och var 45cm lång.
Hon föddes i v. 34+4 nästan 6 veckor förtidigt.

Det började natten till måndagen den 1 november. Hela natten hade jag sammandragningar, jag vaknade varje gång och somnade om efteråt sen vaknade jag igen. Strax före 7 på morgonen när Tomaz hade gått iväg till jobbet gick jag upp på toaletten och insåg då att jag blödde. Jag fick panik, sprang och hämtade min telefon och ringde mamma, medan jag pratade med mamma rann det blod längs benet på mig. Mamma sa åt mig att ringa till förlossningen vilket jag gjorde.
Jag förklarade för dom att jag hade haft ont under natten och nu blödde. Dom trodde att jag hade haft värkar och ville att jag skulle komma in och se om jag var öppen någonting.

Jag ringde till Tomaz och berättade vad som hänt eftersom jag inte sagt någonting på natten eller morgonen om att jag hade haft ont för jag ville inte oroa honom. Jag ringde upp mamma igen och hon skulle bara ut med Chicko och sen skulle hon komma och hämta mig. När hon kom så åkte vi och hämtade upp Tomaz. I bilen påväg till Uppsala kände jag mig störtlöjlig. Det är säkert ingen fara. Det rörde på sig inne i magen så bebben mådde ju bara bra, dessutom hade jag inte ont längre och det kanske inte är nått konstigt att man blöder.

Väl framme vid förlossningen så fick jag ligga i ett undersökningsrum. Dom ställde massa frågor och jag fick grejer på magen för att mäta bebbens puls och mina värkar (som jag knappt hade längre). Jag kände mig fortfarande löjlig, dom skulle säkert skicka hem mig och säga att allting såg normalt ut. När dom skulle undersöka om jag var öppen gick Tomaz ut. Efter undersökningen visade det sig att jag var öppen 3 cm. Jag låg som ett fån, fattade ingenting läkaren fick förklara för mig flera gånger på olika sätt att jag kommer att ha mitt barn inom de närmaste dagarna. När Tomaz kom in igen fick jag förklara för honom att vi ska ha barn. Att vi får se våran bebbe snart. Han såg ut som ett frågetecken precis som jag hade gjort. Dom hade ingen aning om vart blodet kommit ifrån, tydligen är det inte vanligt att blöda så mycket. Dom trodde att det kunde vara moderkakan som har släppt och det orsakat blödningen och därmed att förlossningen startat. Ett ultraljud senare och efter massa prover så verkade det vara den mest logiska förklaringen.

Jag blev inlagd och vi fick ett förlossningsrum, där fick vi ligga i flera timmar. Mamma åkte hem för hon skulle jobba vid 13.
Jag fick inte äta någonting för att det kanske kunde bli så att jag fick göra kejsarsnitt om jag inte slutade blöda. Jag hade knappt några värkar alls under hela dagen. Blödnigen hade minskat betydligt men inte slutat. Det pratades om att eventuellt sätta igång mig. På kvällen kom läkarna in och sa att dom skulle inte göra någonting under kvällen eller natten, men om inte värkarna blir starkare och tätare så kanske dom sätter igång mig på morgonen efteråt om blödningen avtar mer.
Under natten sov jag knappt en blund, jag hade så ont av värkarna. Jag testade värmekuddar och elektricitet men det fungerade inte. Tidigt på morgonen fick jag testa lustgas, det var en störd känsla, att vara hög när man ska föda barn. Men det fungerade litegrann i alla fall, men eftersom jag var så trött så somnade jag till flera gånger med masken på mig och när jag en gång vaknade upp och såg blåa pingviner insåg jag att det fick räcka med lustgas för mig, det kändes bara oseriöst. Jag fick helt enkelt stå ut med värkarna.

På morgonen kom läkarna in och bestämde att jag skulle få börja äta igen, vi skulle inte göra kejsarsnitt. Jag skulle få epidral och sen skulle dom ta hål på fosterhinnan.
Jag fick in två mackor, saftsoppa och varm choklad men jag kunde inte äta för jag hade för ont, värkarna gjorde bara mer och mer ont och kom bara tätare. Jag stod på alla fyra i sängen och kved av smärta. Sköterskorna ringde efter narkosläkaren så jag skulle få epidralen. Efter en halvtimme fick jag den äntligen. Mådde hur bra som helst, äntligen. Jag fick in mat men åt knappt någonting för det var så äckligt, kräsna jag. Sen tog dom hål på fosterhinnan.
Jag fick gå upp och gå för att försöka få igång allting och då började jag känna av värkarna igen. Enligt sköterskorna så kunde jag inte ha ont, jag bara inbillade mig det satt psykiskt.

Jag låg i sängen och höll Tomaz i handen och bara grät och grät för jag hade så ont. Tomaz hjälpte mig med andningen och till slut kom en sköterska in som såg hur ont jag hade. Hon kallade på narkosläkaren igen för att ge mig ytligare en dos.
Det tog jätte lång tid innan läkaren kom, under tiden hade jag testat lustgas igen för att minska smärtan lite, men det var fortfarande jätte jobbigt. Jag var redo att ge upp, har aldrig haft så ont någonsin. Jag sög krampaktigt i mig lustgas för att dämpa smärtan och ruset gjorde att jag var helt borta. Kommer knappt ihåg någonting. Nån gång berättade sköterskan för mig att narkosläkaren var där nu och skulle hjälpa mig, men då visade det sig att slangen som satt inne i ryggen hade gått av så all bedövning hade pumpats ut i plåstret på ryggen. Det var därför värkarna gjorde så ont.
Dom hade aldrig sett någonting liknande någonsin och visste inte hur dom skulle göra, dom kallade på en överläkare men eftersom jag hade så ont så skarvade dom om så att jag skulle få in bedövningen så snabbt som möjligt.

Ett tag efter att dom var klara blev jag irriterad och frågade varför bedövningen inte fungerade, jag hade ju fortfarande hur ont som helst. ”Jo men nu borde det inte göra ont, nu har dom ju fixat” . Sen kom en sköterska in och frågade om jag kände ett tryck neråt, vilket jag gjorde.
Då blev det full rulle, barnet var på väg, det var krystvärkar jag hade, därför funkade inte epidralen den här gången heller eftersom den inte funkar på krystvärkar.
Tre krystvärkar så var hon ute, hon flög ut med sån kraft att dom knappt han få tag i henne. Kanonkulan kallar dom henne, haha. Det gick på en kvart, 20 minuter.

Innan hade vi fått prata med en barnläkare från neonatalavdelningen alltså den avdelning där förtidigt födda och sjuka barn hamnar. Hon sa att troligen kommer barnet att få problem med andningen eftersom att lungorna inte är helt utvecklade vid v. 34 och att dom kommer att hämta barnet när det är fött så fort som möjligt.
Så därför när jag fick upp Esmeralda på brösten och glädjetårarna lagt sig så var min första fråga när dom kommer och hämtar henne men dom sa bara åt mig att det är inte bråttom. Flera gånger frågade jag men dom sa att det var ingen fara. Dom vägde och mätte henne och så fick jag upp henne till brösten igen och efter kanske totalt 20 minuter efter att hon var född gick Tomaz ned med henne till neonatala. Mamma kom strax efter förlossningen, jag hade ringt henne tidigare på dag och frågat om inte hon kunde komma och vara med på förlossningen, tyvärr så han hon inte. Hon fick ett mms av Tomaz med en bild på Esmeralda när hon letade parkering.

Väl på neonatala hade dom tagit henne ur Tomaz famn och kopplat in henne till alla möjliga maskiner, sladdar och slangar överallt. Jag och mamma kom ned ungefär en timme efteråt och där satt vi med henne och gullade. Sen gick vi tillbaka upp till förlossningen och fikade alla tre. Sen fick vi packa ihop våra saker och så flyttades vi upp till BB. Mamma kollade vart rummet låg sen åkte hon hem.

Där slutar första resan, min förlossning. Istället börjar Esmeraldas resa.

Den 2 november kopplades hon in till cpap (en grej som hjälper henne med andningen) hon fick dropp, en sond genom näsan som hon kan få mat igenom, hon hade elektroder på bröstet och ett mätare på foten som mäter hur hon syresätter sig. Hon låg också i en öppen kuvös. Trots alla slangar och sånt fick hon ändå komma upp på mammas bröst och mysa.
Så här såg det ut, hela hon försvinner bakom alla slangar och sladdar.

På kvällen/natten den 3 november fick hon problem med andningen, hon låg på mitt bröst när sköterskan kallade på läkare, han lyfte bort henne från mig och tillbaka till kuvösen. Läkaren försökte få in en slang genom hennes näsa men det var för svullet. Hon blev nedsövd och dom fick använda mask att pumpa igenom för att hon skulle få luft. Hon blev helt blå hela hon. Under hela den här tiden satt jag och Tomaz bara en meter ifrån och såg allting.
Läkaren började intubera henne men hon var jätte svullen i halsen så han hade jätte svårt att komma in men efter mycket om och men lyckades han och hon var nu inkopplad till en respirator.
Här ligger hon med respiratorn.

Läkaren gick igenom allting med oss efteråt och berättade vad han hade gjort. Jag och Tomaz satt kvar med Esmeralda en stund innan vi gick tillbaka upp till BB för att försöka sova. Sköterskorna sa att dom skulle höra av sig om det hände någonting under natten.
Väl uppe på BB låg jag och Tomaz och höll om varandra, vi visste varken ut eller in. Vi lyckades somna men väcktes halv 3 på natten av att en sköterska kom in, hon berättade att dom ringt från neonatala och att vi måste komma ner.
Vi klädde på oss och gick med tunga steg ner, den vägen har aldrig någonsin varit så lång. Vi hade ingen aning vad vi skulle vänta oss, överlevde hon överhuvudtaget?

När vi kom fram stod det två sköterskor och en läkare vid hennes kuvös. Läkaren berättade att respiratorn gett ifrån sig ett sådant tryck vilket hade gjort att hennes ena lunga hade punkterats, så dom hade satt ett dränage i lungan för att få ut all luft.

Dagen efter den 4 november fick hon morfindropp för att hon hade så ont, man kunde se smärtan i hela hennes ansikte, hon hade så ont.
Vi hade ett läkarsamtal för att prata igen om allting, det visade sig att hon fortfarande hade luft kvar runt lungan men hon hade även fått luft i hjärtsäcken och under bröstbenet. Dom kunde bara göra någonting åt luften runt lungan, det andra måste försvinna av sig själv. Läkaren berättade att hon kommer att klara sig, vilket var egentligen den enda jag behövde höra, men att vi kommer nog att bli kvar här minst en månad. Hon behöver tid på sig att läka.
På kvällen där bröt jag ihop, jag hade varit så positiv under hela tiden, jag hade ingen aning om att det var så allvarligt, att hon verkligen mådde så dåligt som hon gjorde.

Den 5 november höjde dom morfindroppen för att hon hade så ont. Tomaz åkte hem den dagen och hämtade kläder en sväng. Under tiden han var borta satt jag med Esmeralda och höll henne i handen och då öppnade hon sina ögon, hennes kolsvarta ögon. Det var första gången jag sett hennes ögon sen förlossningen, då öppnade hon ögonen så fort hon kom upp på mitt bröst och så låg hon och tittade på Tomaz. Hon var så söt när hon låg där. Jag blev helt tårögd, nu visste jag att hon skulle bli bra. Fick en bild på henne då också.

Den 6 november efter att vi hade ätit frukost gick vi ner till neonatala och Esmeralda och möttes av en härlig syn, dom hade kopplat bort respiratorn och hon var tillbaka till cpapen. Dom hade tagit bort mofindroppet. Sköterskorna berättade att dom skulle strypa dränaget efter röntgen och se hur det fungerade om det fungerade bra skulle dom ta bort den också. Röntgen visade att luften runt lungan var borta och nästan det andra också så dom ströp dränaget vilket visade sig fungera så därför tog dom bort det helt.

När vi den 7 november kom ner till Esmeralda efter frukosten så hade hon äntligen blivit av med cpapen också nu hade hon enbart en grimma för att få lite extra syre, sköterskorna berättade också att vi skulle flytta från intensivvården till samvård där vi skulle få bo ihop med henne och sköta om henne själv (med hjälp såklart).
Vi var hur lyckliga som helst. På eftermiddagen blev jag utskriven från BB och vi tog vårt pick och pack ner till neonatala. Från och med nu skulle jag sova med Esmeralda på bröstet och vi fick göra allting helt själva. Jag började med att försöka amma henne så mycket det gick men hon hade lite svårt att fatta galoppen.

Den 8 november så tog dom bort grimman, hon behövde nu inget extra syre. Dom tog även bort elektroderna och nålen i armen. Läkaren berättade att luften i hjärtsäcken och under bröstbenet är äntligen borta.
Esmeralda är äntligen frisk! Det enda vi väntade på nu var att hon skulle lära sig ammas ordentligt så att hon kan försörja sig på enbart amningen.

Den 16 november fick jag och Tomaz gå en Hjärt och Lungräddningskurs på barn. Så att vi har en hum och hur man gör ifall att det värsta skulle hända.

Den 17 november fick vi åka hem på permission, äntligen. Esmeralda, klarar sig så bra, hon ammar jätte bra men hon hade fortfarande kvar sonden i näsan och fick extra mat genom den. Vi fick äntligen sätta på henne kläder för första gången.
Vi kom hem och bara njöt av våran lilla familj. Härligt att äntligen vara hemma efter 3 veckor på sjukhus.

Den 19 november åkte vi tillbaka till neonatala, Esmeralda blev vägd, hon vägde nu 2460g vilket var hur bra som helst, hon har gått upp i vikt precis som hon ska. Det innebar att sonden äntligen försvann.
En läkare undersökte henne och konstaterade att hon ser ut att må hur bra som helst och att vi inte behöver stanna kvar där utan kan åka hem för gott.
Den fredagen blev det ordentligt fredagsmys, Tomaz lagade middag åt oss och sen blev det mys framför idol ihop med vår underbara dotter.

När Esmeralda var 1 och 3 månader var vi tillbaka på koll på Neonatala i Uppsala och det såg bra ut. Sista kollen vid 3 månader sa dom att vi inte behövde komma tillbaka något mer utan allting såg så bra ut så att vi kunde fortsätta som vanligt på BVC i Enköping. Hon har inga som helst men efter att ha fötts prematur, vilket är helt fantastiskt. Hon är lite sen i utvecklingen men det är ingenting som kommer bestå eller som vi bryr oss om.

…

Det här var Esmeraldas första dagar i livet, det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss men den här resan har bara gjort oss alla tre starkare och den har fört mig och Tomaz mycket närmare varandra.