Har precis suttit och bläddrat igenom Esmeraldas dagbok, jag började skriva när hon var 3 dagar gammal. Min syster köpte med sig den när hon hälsade på Esmeralda för första gången. I den står hela hennes födelse och tiden på neonatala skriven. Allt från hur jag vaknade på natten med värkar tills den dagen vi blev utskrivna från sjukhuset.
Att läsa den gör mig så känslig, Esmeralda har aldrig varit så skör, det känns så otroligt. Hon är ju en heltokig tjej som skrattar, stökar ner, tycker om att slå sig själv på huvudet bara för att säga aj, älskar hundar, älskar att äta mycket och ofta, dansar och driver mig och Tomaz till vansinne när vi måste jaga runt efter henne mest hela tiden.
Hur kan hon ha varit så liten och sårbar? När hon var 1 dag gammal slutade hon andas, bara för en kort stund men hon slutade faktiskt andas, hon var tvungen att intuberas för att kunna andas, något som är så enkelt och naturligt och bara för att hon inte kunde andas själv utan var tvungen att kopplas till respirator så punkterad hennes lunga och luft sipprade ut, luft runt lungan, bakom bröstbenet och i hjärtsäcken. Luften runt lungan kunde dom ta bort genom ett dränage men resten av luften var tvungen att försvinna av sig själv och hade den inte gjort det, hade det varit livsfarligt, livsfarligt! När man är så liten ska man inte behöva stå inför döden. Jag vill inte tänka på det här men jag kan helt enkelt inte låta bli.
Tänk om hon faktiskt inte hade klarat sig, tänk om hon faktiskt hade dött och vi hade varit tvungna att begrava vår dotter. Vad hade hänt då, hade vi kunnat repa oss? Hade vi brutit ihop tills det inte fanns nått kvar att laga?
Nej det här blev för mycket att tänka på, för olustigt att skriva om, jag suddade ut all text jag skrev nedan. Det finns inget tänk om. För faktum är att just nu ligger min dotter och sover middag i sin säng och snuttar till vartannat. Jag mår bara dåligt när jag tänker så, men jag kunde bara inte låta bli fast jag borde. Det värsta är att det finns faktiskt föräldrar som råkar ut för så hemska saker, saker som ingen människa borde vara med om. Vem är då jag att skriva ”tänk om” när jag faktiskt har ett friskt barn.
Esmeralda hade en tuff start i livet, och det kommer jag alltid att bära med mig, men hon mår bra och det är det viktiga, mår Esmeralda bra så mår jag bra.
Postat i: Bebisar&Barn, Bilder, Esmeralda, Fest&Kalas, Kärlek, Lycka&Glädje, Mobilen, Tankar&Känslor
Haft en toppen dag idag med nära och kära, idag döptes min systerdotter till Lilly Elisabet. Vi har ätit god tårta och smörgåstårta, träffat min underbara släkt. Esmeralda skötte sig bättre än väntat i kyrkan, hon babblade lite, skrattade i tid och otid, ville inte sitta still, skrek pappa nån gång här och där helt klar okej. Trodde det skulle bli 20 resor värre.
Efter dopet blev det grillmys hemma hos syster med hennes familj, min familj, och Stefans syster + sambo samt deras mamma.
Vi kom inte dit förrän sent så det var redan läggdags för Esmeralda, vi slog upp resesängen i Lillys rum och hon somnade och sov utan problem tills vi väckte henne vid 01 för att bege oss hemåt. Nu ligger jag hemma i sängen och är supernöjd med denna braiga dag, bredvid mig har jag min älskade men något berusade sambo som ligger bredvid mig och tittar på nått tråkigt klipp på ultimate fighting eller nått sånt tråkigt.
Imorgon blir det lunch hemma hos syrran, det blev en hel smörgåstårta kvar så det är det så står på menyn, mumma! Sen är det dags för jobb 13-21, woho!
Måste bara skriva om min underbara systerson, Aron är en ganska svår (snart) 4-åring och har alltid varit det i alla fall mot mig, jag har försökt allt från fjäska och muta till tjata men ingenting har fingerat, jag har nog aldrig pussat honom knappt kramar honom inte sedan han fick en egen vilja, men idag hände nått, någonstans mellan babblarna och då jag rullade in honom som en pannkaka så blev han sådär mysig och glad och söt som jag bara drömt om att han kan vara mot mig.
Det hela slutade med att jag nattade honom och läste saga, han var väldigt övertrött och var uppe alldeles för sent för sitt eget bästa vilket resulterade i att han och min syster bråkade och när vi låg där uppe och läste saga berättade han gråtandes att mamma är arg på honom och han är ingen snäll pojke, mitt hjärta grät med honom, jag försökte förklara att ibland blir man arga på varandra och sa att han visst är en snäll pojke, han är ju sin mammas bästa kille, men han bara skakade på huvudet, Jennie som hade hört kom sen in och hon och Aron och jag hade ett samtal och sen myste vi och läste saga alla tre.
Hur kan än 4-åring tycka och tänka så mycket, när vi sa godnatt och skulle gå ut säger Aron ”förlåt för att jag blev arg på dig mamma” säger man så när man är så liten? Det var ju typ bara förra året som han kom till världen så hastigt, så liten och oskyldig fick han kämpa för sitt liv, för att överleva. Och nu har han tydligen växt upp till en liten kille, finaste Aron, bästa Aron.
Nu är det sovdags så att jag orkar med morgondagen, godnatt!
Postat i: Bilder, Esmeralda, Kärlek, Lycka&Glädje, Tankar&Känslor, Video&Ljudklipp
Jag saknar den första tiden med min tjej så, när vi bara låg och myste dagarna i ända, saknar att amma det var så otroligt mysigt.
Hon var så liten, allting var som en dröm, jag var en nybliven mamma men en fantastiskt liten underbart dotter. Låg och tittade på henne i timmar, ingenting annat existerade bara Esmeralda. Hennes små knorrande ljud, den där underbara bebisdoften.
Jag saknar den första tiden, då hon var så oskyldig och hjälplös.
Nu är det ännu en underbar tid, att se min lilla tjej bli en helt egen person, se alla hennes framsteg, det gick från knorrande ljud till bebisprat. Det gick från att hon låg helt stilla till att hon lyfte huvudet och tillslut vände sig om och började åla. Det gick från ålande till krypande. Det gick från att stå upp med min hjälp till att ställa sig upp helt själv.
(här är en video när hon kämpar för fullt med att hålla upp huvudet)
Hon blir så stor, igår sa hon sitt första riktiga ord, datt (tack). Även om hon inte vet vad det betyder så var det helt magiskt att höra. Nu kryper hon runt och säger datt, datt, datt hela tiden. Det började med att hon härmade mig.
Hon har visserligen sagt pappa och mamma också men på nått sätt kändes det inte riktigt som när hon säger datt. Hon började med att säga papapapapa och sen blev det pappa eller babpa. När hon har sagt mamma har det bara varit mamamamamama men idag sa hon klart och tydligt mamma men det var nog bara en slump. Men hon lär sig så mycket varje dag, snart säger hon hela meningar.
Jag trodde aldrig man kunde känna så här mycket, så mycket kärlek, så mycket glädje. Att en människa som man känt så kort tid kan vara det viktigaste i världen.
(en nyfödd esmeralda)
(esmeralda i kängrutröja på sjukhuset)
(liten plutt tjej)
(esmeralda 23 dagar gammal)
(myser hos mamma)
(esmeralda 1,5 månad)
(så gosigt hos mamma)
(tänk att du har varit så liten)
(vackrast på jorden)
(är man riktigt trött kan man somna hur som helst)
(nybadad och gosig)
(står lutad mot pappa i hopp om att han ska vakna och leka)
(myser bland plädarna på ikea, där trivdes hon bra)
(helt avslappnad och så otroligt söt)
(trött tjej sover i sin säng)
(”godmorgon mamma”)
(myser i vagnen, med foten på bygeln ligger vi som bäst)
(tittut)
(nektariner är den godaste frukten som finns)
(mumsfillibabba)
(nu är vi så stora att vi kan ställa oss upp i sängen helt själv)
(så duktig, mammas stora tjej)
(pappas lilla leedsare)
(stå upp mot tv bänk titta på tv är en hit)
(coolaste tjejen, synd att dom var för stora annars hade jag köpt dom på studs)
Det blev en himla massa bilder, men det är ju så svårt att välja ut bara nån för hon är ju så söt på alla!
Nej nu är klockan på tok för mycket så nu ska jag lägga mig och sova så jag orkar med morgondagen, för jag vet en liten fröken som kommer att vakna vid 6 och vilja ha välling och leka.
Godnatt och sov gott!
Japp, idag var det 10 månader sen min lilla skatt kom till världen. Just nu i denna stund för 10 månader sen låg på förlossningen och kramade sönder Tomaz hand jag grät som ett barn hade sånna oroligt smärtsamma värkar, jag hade fått epiduralen som inte fungerade och alla sköterskor trodde att jag bara inbillade mig, så fel dom hade. Det fick dom äta upp.
Klockan 15.21 föddes hon den vackraste flickan i världen, min anledning till att gå upp om dagarna, min anledning till att vara en så bra mamma som jag kan vara.
Just nu ligger tösen och sover när hon vaknar är det dags för lunch, lax, lax i mängder.
Tänk att nu är det bara 2 månader kvar, sen blir Esmeralda ett helt år. Vart har tiden tagit vägen, det var ju alldeles nyss hon började göra små ljud, eller testa på smakportioner.
Ändå känns det som att ingenting annat har existerat, jag kan inte ens föreställa mig livet innan henne eller min graviditet. Vad gjorde jag, vilka umgås med? Det känns som att jag har levt med Tomaz i hela mitt liv men i själva verket har vi bara varit tillsammans i 2,5 år, det är ju ingenting?
Jag är så lycklig att jag har min underbara tjej, tänk att jag ska få se henne växa upp, bli en kvinna, det är så fantastiskt.
Esmeralda Elisabet Lönnholm Valencia, jag älskar dig så otroligt mycket!
Nu var det ett tag sen jag uppdaterade, igen.
Jag har fullt upp här hemma med min tjej, hon är aldrig still längre. Hon kryper runt som bara den och ställer sig upp mot allt. Min enda lugna stund är när hon sover. Då har jag tid att samla krafterna igen och spendera yttligare en underbar dag med min underbara dotter. För trots att jag aldrig får vara ifred längre, att jag alltid måste planera min tid, toabesök, när jag ska duscha, laga mat och äta mat (förhoppningsvis innan den kallnar). Så är jag hopplöst, galet förälskad i min underbara dotter.
Ibland när hon sover, som nu, känns livet nästan som det var innan hon föddes när jag kunde göra precis vad jag vill, när jag vill. Ibland funderar jag nästan på att gå iväg och handla och så kommer jag på att jag har en dotter som ligger och sover. Och när jag sitter själv i soffan medan hon sover kan jag bli så ledsen, det blir så tomt utan henne. Jag vill bara gå in och väcka henne. Jag har försökt tänka mig hur det skulle se ut om hon inte fanns, om jag aldrig blev gravid men det gå inte. Det är helt enkelt så det ska vara.
Tomaz och Esmeralda är hela mitt liv, min familj, min underbara älskade familj.
Nu verkar Esmeraldas tänder vara på gång också, hon hade feber häromdagen och var gnällig, inte alls som hon brukar vara. Hon fick alvedon och blev lite piggare.
Hon hade feber idag igen, inte så hög. Men hon fick alvedon och så välling innan hon somnade bredvid mig. Så vi får väl se om det dyker upp någon tand nu framöver.
Jag har jobbat både igår och idag, under tiden har Esmeralda varit med sin farmor eftersom Tomaz också jobbar.
Men inte lider hon för det, hon älskar sin farmor. Så fort Monica kommer bryr hon sig inte ett skvatt om mig och Tomaz, vi kanske får hålla henne en stund men inte mer för hon kastar sig mot Monica. Men det är bara bra, jag vill att hon ska stå nära hela sin släkt precis som jag gör med min. För man får ut så mycket.
Det gick bra och jobba, allting känns precis som vanligt. Det är precis som om jag aldrig varit borta. Saknar Jessica på jobbet bara, även om vi inte har tid att prata med varandra gör hon hela min dag på jobbet bara av att vara där. Men snart är hennes semester slut, jag har inga fler tider men jag hoppas att det kommer fler, skulle vilja jobba runt 1-2 dagar i veckan. Bara för att göra något annat och tjäna lite extra pengar nu när vi ska flytta kommer det att behövas.
Vi har köpt en ny bil också, eller Tomaz har köpt en bil till mig. En rejäl familjebil. Ska hämta den på måndag, min nya pärla. En volvo v70 -01.
Så nu slipper vi äntligen låna andras bilar och kan ta oss precis vart vi vill.
Nästa vecka kommer Pauline och Alvida hit och dejtar oss. Det ska bli kul så tjejerna får träffas. Mys, mys.
Nu väntar jag på att Tomaz ska komma hem från fisketuren, han och Stefan är ute. Sen kanske vi hinner mysa en stund innan det är dags för att sova.
Men fram tills dess blir det lite Greys Anatomi. Har börjat följa serien igen, det är så otroligt underbar, nu längtar jag efter att säsong 7 kommer ut på Dvd.
Det får vara allt för den här gången,
hejsvejs.
Jag saknar verkligen att amma, jag slutade för tidigt. Det blev aldrig riktigt något avslut. Jag ville ju sluta amma för att få mer frihet, vilket jag hade i slutet om jag var på stan och inte ville amma kunde jag bara ge henne vanlig mat.
Men sista dagarna ammade jag henne bara på morgonen, jag kommer inte ens ihåg sista gången jag ammade henne och det känns så ledsamt. Jag ville testa så att hon verkligen kunde ta välling på morgonen och kolla så att det gick bra eftersom jag skulle iväg på bröllop så att det inte skulle bli nått knas och jag skulle vara tvungen att amma henne med alkohol i kroppen. Och det funkade ju galant, rätt som det var en dag så insåg jag att jag inte hade ammat henne på ett par dagar och då kändes det konstigt att börja igen för hon verkade ju inte sakna det.
Var sugen på att testa amma henne idag men kom på att jag lagt undan alla amningsnappar, försökte lite grann att visa henne bröstet utan nappen men hon blev bara arg för att hon inte ville ligga.
Jag känner verkligen med de som inte kan amma som min syster till exempel, hon mådde verkligen jätte dåligt över det, jag hoppas verkligen att nästa gång fungerar amningen för henne och hon får känna på hur fantastiskt det är. Det går verkligen inte att beskriva den närheten, många säger att det är minst lika mysigt att mata med flaska men det är inte riktigt samma sak. Det är hur mysigt som helst det med, men amning nej det går inte att toppa. Jag förstår verkligen inte de människor som väljer bort amning av andra orsaker än att det inte fungerar, det känns som att det är på tok för många. Läste nyss en tråd på familjeliv och blir förvånad över hur folk resonerar, bara för att kunna festa till det.
Nu hör jag hur min vackra tjej har vaknat och pratar för sig själv i sin säng så nu kanske jag kan ta ett varv med dammsugaren så hon slipper hitta massa skräp och stoppa i munnen när hon är ute på upptäcksfärd..
Det är helt otroligt att jag lyckats få en så otroligt underbar dotter. Hade en ganska jobbig tid i början, då jag inte kunde gå en meter utan henne, hon skulle alltid bäras på och alltid amma och snutta på mig. Hon skulle ammas till sömns och jag fick absolut inte lämna henne. Hon grät sällan utan gnällde mest men blödig som jag är tog jag alltid upp henne.
När hon vid 6 månader började suga på fingrarna ändrades allt, hon slutade snutta på mig och snuttade istället på sina fingrar, hon började sova i sin säng utan några som helst problem.
Hon är så otroligt enkel, hon äter som bara den. Man behöver aldrig kämpa för att få henne att äta, hon kan roa sig själv länge. Hon blir aldrig ledsen och då menar jag bortsett från sjukdom och om hon gör illa sig såklart och om hon tycker någon är lite läskig. Hon kanske blir lite gnällig om hon är trött eller hungrig men mer än så är det inte. Hon är alltid glad och skrattar och har sig, jag är världens lyckligaste mamma! Man undrar ju när det kommer att vända, haha!
Ännu ett blödigt mamma inlägg.
Jag förstår inte hur man kan ha så mycket kärlek inom sig. Det finns ingenting jag inte skulle göra för Esmeralda.
Ibland när jag tittar på henne tror jag att det är någon annans barn som jag bara busar med för stunden, för det känns så overkligt att hon är min. Jag har burit henne i min kropp, jag har fött henne och jag är med henne varje dag. varje minut ändå känns det så overkligt.
Dom första månaderna var konstigast, hade någon kommit och sagt att nu tar vi tillbaka henne nu har du fått låna henne ett tag hade jag sagt okej, varsågod. För det var för bra för att vara sant.
Men det var det inte, hon är min. Min underbara, älskade dotter. Hon är mitt syre, hon är min styrka. Varje sekund ifrån henne är jobbig.
Tanken på att en dag lämna bort henne till någon annan känns helt ofattbart. Även om hon inte längre ammas och behöver min mat så är det ingen annan som känner henne som jag. Jag vet hur jag ska göra för att roa henne, trösta henne. Hur ska någon annan klara av det? Dom kan inte hennes signaler, hennes skrik.
Samtidigt är det ju någonting man måste gå igenom, det är nyttigt för både henne och mig men det känns inge kul.
(här ligger lillsnuttan och sover på mamma som vanligt)
Satt häromdagen och läste igenom min gamla blogg som jag hade innan den här, massa inlägg från min tid på joar blå, haha. När jag inte jobbade så festade jag. Galet, det var aldrig en lugn stund.
Gnällde gjorde jag också hela tiden, först gnällde jag för att jag inte hade jobb och sen gnällde jag för att jag hade jobb för att det var så jobbigt?
Jag tjatade om och om igen om hur ensam jag var, att jag också ville hitta kärleken.
Merparten utav mina inlägg handlade om Linda, min underbar vän. Om hur vi båda låg sömnlösa på nätterna och låg och pratade i telefon i timmar. Våran resa till USA som bland det häftigaste jag har gjort.
Under tiden hon var i Australien så kommenterade hon och försökte få mig att åka dit hon lockade med alla brunbrända killar som hon skulle ställa upp på rad, haha. Underbara Linda, alla gånger som du funnits där för mig, min bästa vän. Jag älskar dig!
(jag och linda på våran 18 års fest)
Det stod även om Arons förta tid i livet om hans tid på sjukhuset, usch. Lilla underbara Aron, det är sjukt att han blir hela 3 år i sommar. Mosters lilla plutt.
(aron på sjukhuset, plutten)
Det var i alla fall roligt att läsa om vad man skrev om och vad man gjorde.
Satt precis och tittade på livet på BB och började tänka tillbaka på min egen förlossning. Den 2 november var en utav de värsta dagarna i mitt liv samtidigt som det var den mest fantastiska. Jag kommer aldrig att glömma den.
När hon var ute, det var så fantastiskt. När barnmorskan lade upp henne på mitt bröst, det var så överväldigande. Jag grät, grät av lycka. Det var en sån känsla det går inte att beskriva. Nu när jag tittade på Livet på BB och såg den ena mamman få sitt barn upp på brösten kom jag så väl ihåg hur det kändes, samtidigt låg jag med min lilla tjej på mitt bröst. Den andra mamman blev snittad och barnet låg i kuvös, kände igen mig hos henne också, hur fel det är. Man ska inte behöva uppleva något sånt aldrig någonsin.
Nu vaknade mitt hjärta,
hejsvejs.
(lilltjejen är förbannad, haha)
